Igår kväll kom monsterångest.
Var upprörd och ledsen över hur lite engagemang det finns omkring mig, att ingen ser att jag mår sämre och sämre, ingen tänker ens på att fråga.

 

Min familj har aldrig haft ett intresse av att förstå sig på min problematik, de vet i stort sett ingenting om mina diagnoser. Mamma har under alla år trott att jag är bipolär för hon har inget intresse av att komma ihåg att det är emotionellt instabil personlighetsstörning jag har, trots att både jag och min syster rättar henne varje gång hon nämner att jag är "bipolär".
Inte en enda utav mina diagnoser har de velat läsa om för att förstå mig bättre, och personalen här på boendet verkar inte heller ha någon som helst aning om vad för problematik jag har. De säger att de finns när vi behöver dem, men om de inte vet något om våra problem så hur kan de då kunna hjälpa på ett bra sätt?

Jag känner mig så förvirrad, så utstött och bortknuffad. Precis som alltid, men det blir så uppenbart när jag börjar tänka på det och förtvivlan stiger till skyarna och blindar mig med sorg och uppgivenhet. Jag är avskydd, avskydd, avskydd och hatad och de bryr sig ändå inte, alla hatar mig och de tror inte jag ser sanningen.

Jag fick ett kort gråtanfall när jag började tänka på min läkare som inte vill att jag ska ha mediciner, bara för att det inte finns någon medicin mot personlighetsstörningar och att jag redan testat så många mediciner utan effekt. Men det finns andra mediciner att pröva och man kan ändå behandla det som det som min störning och mina andra problem medför. Men enligt läkaren är det inte värt att sätta in ångestdämpande och anti-depressiva, hon säger bara nej och vägrar att prata om det. Hon lever i sin egen bubbla och är den enda läkare jag haft och träffat som inte anser att jag är i behov av medicin.
Det här har pågått ända sedan jag flyttades över till psykosmottagningen och fick henne som läkare och det är snart ett år sedan! Ett år utan en läkare som bryr sig om patientens bästa utan sitt eget. En läkare som skriver under min dödsdom och låter mig lida till döds.   Raka motsatsen till vad jag försöker uppnå.

Jag har flera gånger övervägt att kontakta patientnämnden angående min läkare men det blir aldrig så. Till och med mobila teamet tycker det är obegripligt att jag inte får utskrivet medicin. "Vi vet ju om hur dåligt du mår och såhär kan du inte ha det" säger dem. Och när jag tänker på det hela, att inte ens min läkare bryr sig så river min insida upp sig fullständigt och jag känner att när som helst kommer jag explodera av all smärta.
Jag behövde ta ut det på något vis, allra helst slå sönder allt jag såg och skrika ut hemska hot om att döda allihop för att de är falska och hemska jävlar som inte förtjänar att leva. Att jag hatar dem och tänker klösa ut deras ögon för att de är så onda, bara dö med er allihop!
Men istället plockade jag ut nya rakblad ifrån en hyvel, satte mig i sängen med planer på att skära de djupaste sår jag någonsin haft så de kanske fattar för en gångs skull. Fattar ni inte, är ni helt känslokalla?
Men jag var för upprörd, för distraherad och kunde inte fokusera. Lämnade min arm med små revor och fantiserade istället om att hämnden är ljuv och att jag ska sticka härifrån utan ett ljud och vara borta ett tag, låta dem vara oroliga om de ens märker min frånvaro. Inte svara på samtal eller meddelanden, bara sitta på min favoritplats och dagdrömma om bättre tider som endast kan existera i mitt huvud.

I min dagdröm sitter jag där och tänker att det vore så himla underbart om de hade blivit så oroliga att de ringde efter polis som skulle leta efter mig, för troligtvis hade de inte hittat mig och då hade jag för en gångs skull haft kontroll och makt över dem. Och jag tänker att om jag blir till synes osynlig där vid min favoritplats så kanske de förstår att jag är trasig och de kanske skulle förstå att dem är blinda och känna skuldkänslor, kanske skam och ånger.
Min läkare skulle sätta in medicin och jag skulle strax därefter överdosera än en gång och de skulle förstå ytterligare hur dåligt jag mår. För i den här världen måste man vara så tydlig med allt, det räknas bara om det syns, det syns bara om det är kritiskt. Det som bara är ord hörs inte, ingen lägger ner någon tanke vid det man säger. Det handlar bara om handling.

Det sorgliga är dock att det verkar nästan som de upplever att ens handlingar endast är för att få dem att förstå, för att ens ord inte räcker till. Nej, men ni lyssnar ju inte när jag väl säger hur det är och då är det ingen idé att fortsätta säga någonting överhuvudtaget, och jag måste skada insida och utsida för att få bukt med monstret inuti som river sönder mig och kunna stå ut med mina splittrade hjärnhalvor som skriker och röster som hånar och klagar och frågar "Vad fan lever du fortfarande för? Du klarar ingenting, ingenting. Du lyckas inte ens att dö! Hahaha!

Jag orkar inte, jag orkar bara inte.