Bakom lugn brusar en orkan.

När dörren stängs är det jag och mörkret, den svarta asfalten som härdats med tiden av stormar som etsat sig fast.
Bakom det som verkar självsäkert vrider sig magen av ångest och när dörren stängs kommer svallvågorna och än en gång drar de med mig ut på öppet vatten, till havet utan ände.

Världens ände existerar inte och här ute flyter jag inte länge innan undervattensströmmar drar mig ner mot en vass botten av koraller som utifrån och in klöser tills det inte finns någonting annat än köttstycken och benrester kvar.
Det som avgör en bräcklig framtid är viljan. Är den tillräckligt stark för att få mig att kämpa tillbaka upp mot ytan och ta mig tillbaks mot land? Klockan tickar och avståndet blir avsevärt längre medan mörkret raskt tätnar.

Här finner jag en blandning av oro och trygghet, panikångest och lugn. Att stå emot känns både rätt och fel då vägen redan är avgjord och allting handlar om tid. Är det min tid nu eller är det ytterligare en kniv som spetsar hjärtat och ett huvud satt på påle för alla att se? Är det här jag sjunker en allra sista gång eller är det här jag får en rogivande tanke att låta ödet bestämma, kasta tärningen och se hur det slutar? Låta mig sjunka, spetsas av koraller och se ifall jag tar mig upp igen eller livlös flyter mot soluppgången i takt med fiskmåsarnas jakt på frukost.

Livet är ett sorgligt tidsfördriv man i slutänden dör för oavsett.