Varför ska man bry sig ...

Varför ska man bry sig om någonting överhuvudtaget när allting bara kastar en sista spottloska i ansiktet innan man får dörren rakt på käften?

Varför hoppas på fina minnen när hånskrattet inombords tjuter av skadeglädje över att man ens kan tänka tanken på att något bra skulle kunna bli av. "Haha tror du att du är någon eller? Tror du att du är värd någonting? Hahahaha du är inte riktigt klok!"

Varför ska man förgäves ge ut sin själ för lätt när ingen annan är likadan? Varför ska man överhuvudtaget ha kontakt med omvärlden och inte fortsätta sin isolering? "INGEN JÄVEL BRYR SIG OM DIN EXISTENS FATTA DET!"
Ja, varför ska jag ens ge någonting en chans när jag ändå bara är jobbig, förstör allting för alla och inte är värd att vistas ute bland människor. Ingen ska behöva se detta fula fanskap, ingen ska behöva vara tvungen att dela samma gator eller andas samma luft som mig. Så varför försöker jag ens, det är inte menat att vara och det är fel om det skulle vara. "Dem är bättre än dig och det vet du om, förstör inte deras liv också!"

Varför försöka hålla igång med sina intressen för att man inbillar sig att det kanske gör någon skillnad, att man kanske mår bättre om man slipper tänka när man väl vet om att det inte gör det, att man ljuger för sig själv och för alla andra. "Ja nej men jo visst jag mår såååå bra! Du ser väl hur jag håller igång hela tiden? Det är toppenfint!"
Ångesten finns ju där ändå och det känns nästan värre när man knuffar undan alla mörka känslor och tankar som drar ner en ett steg djupare och ett till och ännu ett, för när man väl inser att det inte hjälper ett endaste dugg att försöka intala sig själv att man kan hålla sig undan, så sugs man ner i en bottenlös spiral mot havets djup där ett ondskefullt monster med tänder överallt vill tugga på ens själ för all evighet utan att man dör, bara lider. Föralltid.

Varför ska man låta bli att vara berusad varje dag fastän man vet att det är det allra bästa man kan göra? Vad har man för val egentligen? Hellre påverkad och eventuellt glad än att gå runt i en satans låtsasvärld där man ändå inte kan lura sig själv, medan omvärlden däremot är sköra som silkespapper. Godtrogna, ställer aldrig följdfrågor men ack så lätt det är att riva sönder dem när sanningen väller ut. Skrattretande tragiskt hur blind man kan välja att bli när allting är så uppenbart fel. Men blir jag lämnad ifred så är det bara bra. Jag ska inte pesta ner er frivilligt med min egoism.

Varför finns jag kvar? Varför vill Döden aldrig ta emot mig när jag kastar mig i hans famn gång på gång och hundra gånger om igen?

Varför har jag sådan dålig självdiciplin som bara går upp i vikt igen när det väl gick neråt? Varför kan jag inte behålla någonting, varför rymmer allting ifrån mig? Är jag dömd till att inte ens få uppfyllt min enda önskan här i världen om att få dö smal?

Jag skiter i allt. Bryr mig inte, orkar inte det. Står inte ut med alla dessa fasader och frågetecknen och misslyckanden och falskhet i alla dess former.
Skärp dig för i helvete. Ge allt för det som betyder och peka långfinger åt resten. Sedan kan du ställa dig själv frågan "varför..." en allra sista gång, om du ens behöver. Jag tror alla svar är givna för varenda jävla "varför" jag undrar över.